Linn van Keppel

Emma är min morfars mamma.
Hon bor i ett stort hus bredvid vårat sommarställe i Ottsjön.
Egentligen kallar jag inte Ottsjön för vårat sommarställe, det är så mycket mer, det är så mycket bättre, det kan inte kallas för något annat än Ottsjön.
I Ottsjön har jag varit varje sommar utom en så länge jag kan minnas, det är den mest underbara plats jag har varit på.
I Ottsjön finns Emma.

Jag kommer ihåg när hennes Nisse fortfarande fanns.
Vi var nästan aldrig på övervåningen i deras hus, där knöt Nisse nämligen fiskenät.
Jag försökte klura ut hur han kunde göra alla fyrkantiga hål lika stora, han knöt liksom hål av en tråd och ingenting mer!

En annan gång var vi hos Emma och åt.
Kusin Alvar myntade då uttrycket soppatorsk.
Vi åt morotssoppa.
Jag hatar morotssoppa, men Emmas morotssoppa åt jag flera skålar av.
För en van Keppel kommer aldrig ordet soppatorsk betyda något annat än att det är slut på just soppa i tallriken.

För några år sedan var det fotbolls - VM, bättre vetande kan säkert säga mej vilket år det var.
Vi var i Ottsjön på semester och i vårat hus finns ingen tv, det finns inget rinnande varmvatten eller en riktigt toa heller för den delen, men det hör inte hit.
Vi har ingen tv.
Så vad gör man när hela familjen är desperat för att se denna ytterst viktiga match?
Man går ner till Emma med en skål popcorn!
Tantalottan på 94 är snart med i matchen och jublar lika mycket som oss andra.

Förra året hade Emma ett larm insatt i huset.
På natten blev det åska och larmet fick fnatt och tjöt utan uppehåll.
I vårat hus sover alla lugnt, men inte Emma.
På morgonen får vi ett telefonsamtal, det är Emma som undrar om vi vill komma ner och fika.
Visst Emmas fika tackar ingen (och då menar jag INGEN) nej till.
Vid fikabordet berättar Emma att det är nybakat, jätte nybakat!
När larmet vägrade bli tyst sätter gumman igång och bakar.
Bullar, kakor, bröd och ännu mer kakor. Klockan 3 på natten.

För några år sedan när jag satt på bron och åt frukost såg jag Emma gå förbi på vägen med ett par gångstavar i högsta hugg.
Det var inte för att på säkraste sätt ta sej till närmaste plats.
Nej nej, Emma var ute och gick.
En mil eller så.
Det var bara att erkänna, hon som är mer än 4 gånger så gammal som jag hade bäst kondition av oss två.

Emma är en stålkärring!
En underbar sådan.
En gumma i miniformat med ett hjärta större än någon annans.
En underbar sådan.