Linn van Keppel

Jag och katten blir osams ibland.
Ganska ofta tom.
Nu har han tex kommit på att våra nya köksstorar är as roliga att klättra på!
Jag tycker inte att det är fullt lika roligt då stolarna är klädda med vävt tyg och trådarna dras ut när han sätter klorna i dom.
Så han tittar på mej, är säker på att han har min uppmärksamhet, sen börjar han klättra, nästan klösa (men bara nästan) och dra sej omkring på stolarna.
Jag blir vansinnig, flyger upp, skriker, klappar hårt i händerna (han tycker det låter läskigt) och jagar honom in i vardagsrummet.
Tyvärr kan jag inte springa efter in under soffan.

Jag lugnar ner mej och går tillbaka till köket.

2 sekunder senare kommer katten och börjar om sitt hyss.
Jag skäller! ...och så håller det på tills jag får tag i honom.
Då ångrar jag bittert att vi skaffade katt, vill gärna slänga ut honom genom fönstret (på 4e våningen) och banka in lite vett i skallen på det lilla livet.
Då lägger han sej vackert på golvet och tittar på en med dom sötaste ögonen som finns.

Och så får jag ångra mej bittert igen.
Fast denna gång för att jag tänkte (och skrek) massa elaka saker.
Så måste vi gulla ett tag tills han inte kan sitta stilla igen.
Vi är vänner...

... I en minut.
Sen sätter han igång att springa på stolarna igen.

Jag inser att jag är grundlurad, dom där söta ögonen var enbart för att jag skulle släppa honom.
Kattfan är smartare än man kan tro, smartare än mej tydligen...