Linn van Keppel

Johannes födelsedagspresent part 3 och vilken f.a.n.t.a.s.t.i.s.k dag!

Vi har idag varit på höghöjdsbana vid Sala Silvergruva.
Tidigt imorse åkte vi iväg med frukost lastat i bilen och 1½ timme senare var vi framme vid, det aningen röriga, gruvområdet.

Guiden som stegade fram och skulle hjälpa oss under dagen var besvikelse nummer 1.
En plutteliten kille med getskägg och inte en enda muskel på kroppen.
Inte direkt den man vill ska rädda en när man hänger och dinglar flera meter upp i luften om man säger så...

Besvikelse nummer 2 var när vi hade fått på oss hjälmar och sele och jag förstod att guiden skulle hålla sej på marken.
Rädda sej fick man minsan göra själv om det skulle behövas!

Sen satte vi fart upp bland träden!
Över hängbroar, vickande stockar och snören (!!), ner för en linbana och ännu fler snören (!!) innan vi åter stog på trygga land.
Mina knän har aldrig skakat så mycket!
På fullaste allvar kommer jag nog ha blåmärken på insidan av benen för att knäna skallrade mot varandra.
Det var SÅ HÄFTIGT!

Sen avslutade vi med en lång linbanetävling.
Dessvärre var både jag och Johannes så faschinerade över att flyga så vi vet inte vem som vann.

Det var verkligen en helt underbar förmiddag och har ni möjligheten så måste ni testa!
280 pix och ni får en jäkla massa knäskak för dom pengarna!

Johannes: Babe jag tycker att du är fin!
Jag: Eeh tack, men varför säger du alltid det när jag ser som mest jävlig ut?

Rätt svar hade varit - "För att jag tycker att du är fin hela tiden!"
Johannes svar - "Kanske för att jag tror att du behöver höra det som mest då..."

Tack för den älskling!

Till alla pojkvänner där ute - för tusan ljug om ni måste!

Just nu är jag i en fas där jag har hur mycket skaparglädje och inredningsinspiration som helst.

Det målas, antingen med pensel eller sprayfärg, och ingenting går säkert!
Jag springer på Myrorna och letar efter saker som har slunkit undan de abnormt dyra prislapparna och som jag kan ge nytt liv.

Johannes suckar för det mesta och drar ner mej på jorden men ibland tycker till och med han att en idé är bra och då kör jag så det ryker!
Senaste skapelsen är denna:

En gammal tavelram med trasigt glas förvandlades till en perfekt plats för örhängen!
Med lite sprayfärg blev ramen svart.
Hönsnätet satte jag fast å baksidan med häftpistol och knipsade till lagom storlek.
Total kostnad ca en hundring (om man bortser från kostnaden för de 9 meter hönsnät jag nu har över).



Inom kort ska min kreation även upp på väggen.
Ska bara vila lite först...

Lördag och jag har längtat efter sovmorgon i en hel vecka!
Detta fantastiska påfund som för min del oftast innebär att plira mot solstrålarna som lyser in genom fönstret, pussa Johannes i nacken och påminna mej själv om att jag, på hela dagen, faktiskt inte måste klä på mej om jag inte vill.

Men så blir jag rastlös efter ett tag.
Som nu.
Jag har så mycket jag vill göra!
Det står liksom en nysprayad tavelram utan glas på balkongen, en hel rulle hönsnät i hallen och jag vet att det ligger en häftpistol någonstans.
Dessa tre ska tillsammans bilda något fantastiskt!

Plus att jag under natten har börjat spåna på en super-hängare till klädkammaren.

Men nu återgår jag till att pussa sambo och ha det bra.
Ett par minuter till...

Vi bestämde oss för att plocka fram lite ostrester igår.

Strax efterråt bestämde jag mej för att ta ett bad och för att slå två flugor i en smäll så la jag mej i badet med mina ost-och-kex-bitar på ett fat på badkarskanten.

 

Helt plötsligt var fatet lite väl tomt men hey, vem har inte ätit något och sedan skällt på sin pojkvän när det är slut?

Så jag låg kvar där i mitt bad, läste min bok och hade det rätt bra.

Ända tills det kom ett kex simmande i badet.

Med osten fastklibbad ovanpå som en liten båt.

 

Som ny!

 

PS. Jag åt inte upp den!

Det byggs på jobbet och i entrén ligger den största låda jag någonsinn sett.

I flera dagar gick jag och funderade på hur den där lådan kom in i entrén, det finns nämligen bara en helt vanlig dörr.

 

Så en eftermiddag tog jag mod till mej och gick fram till vakten och frågade.

"Eeeh, genom dörren". Svarar han och lyfter ett ögonbryn så högt att han blev 2 meter lång.

Trots mina protester hävdade han med bestämdhet att sex karlar vippade lådan på högkant och bar den in genom den helt vanliga dörren.

Jag kan väl också tillägga att han nämnde lådans vikt i ton och inte i kilo.

 

Jag tvivlar i och för sig fortfarande.

Lådan ligger kvar på golvet och hur mycket jag än tittar från lådan till dörren, från dörren till lådan så ser jag noll möjlighet till att det skulle gå in den vägen. Ens på högkant!

Vi var en tragisk duo igår, jag och Johannes.

En med huvudvärken from hell och en som blivit tappad på blod och såg sitt liv ur fluga-på-väggen-perspektiv.

Johannes var värst, han låg med täcket över huvudet och svarade enbart genom att hmmm:a och aaah:a.

 

Så blev det middagsdags.

Jag hade stannat på COOP på vägen hem och köpt tortellini, lagom ansträngning.

Men det här med att ta bort den kokande kastrullen försvann på något vis från min hjärna och efter en 40 minuter fanns det... eeh pastablask med ostbitar i.

I ett desperat försök att rädda det som räddas kan så smetade vi på lite pesto (den ätliga varianten av silvertejp) och slevade in röran i munnen med sked.

 

Ja och sen somnade vi.

Kul kväll va?

Jag har förvandlats till en levande nåldyna!
På riktigt alltså.

 

Det var blodgivning idag.

Kallelse både via SMS och på lappar på jobbet så vid halv tre klev jag in i Blodbussen för att göra rätt för mej.
Det som sist tog en kvart tog nu 45 minuter.
Inte ens min vänsterarm ville samarbeta idag så jag fick minnsan erbjuda båda armvecken, en hel dos tålamod och ganska mycket smärta för att dom skulle kunna fylla en påse.

Den stackars sjuksköterskan blev mer och mer nervös och min arm blev mer och mer öm av grävandet med nålen.

Men jag fick en extra present för besväret och säkerligen två feta blåmärken också.

Men varsågod allhopa!
Jag har nämligen precis donerat en påse blod till vem som helst.

Fast är du så dum att du kör rattfull eller nåt så lägger jag in mitt veto, rädda den som räddas bör!

 

Något är jäkligt fel när prislappen för lampan ovan visar 350 kr.

På Myrorna...

Just nu håller både jag och Johannes på med våra favoritsysselsättningar - inredning för mej och datagrejer för Johannes.

Han visar en backup-nånting för 4000 kr, jag hånsuckar vänder på klacken och säger visst visst.
Jag visar en klädhängare för samma peng, Johannes låter som om han har satt något i halsen, klappar mej på huvudet och säger dream on babe.

 

Vilken himla tur att vi tar ner varandra på jorden igen!

Inga 2 kronors nudlar i världen hade kunnat rädda oss annars...

Igår var en bra dag!

Efter många helger på språng så gjorde vi precis som resten av folket inte gjorde - vi stängde in oss!

Trots gassande sol och folk som vallfärdade man ur huse så höll vi oss hemma.

Efter en lång lyxfrukost sov vi middag, fikade, lagade räkfrossa och läste bok.
Inte förrän på kvällen vågade vi oss ut för att gå på bio och mitt i natten firade vi med att åka åt fel håll på motorvägen.

Det är ju förbannat skönt med lata dagar MEN bara en i taget.
Idag blir det lite mer aktivitet då meningen med livet är både handboll och att borra upp en lampa...

Vårt kök har fått en minimakeover.

Nymålad bordsskiva, nya bordsben samt ut med dom gamla stolarna och in med nya.

 

Igår skruvade jag tills händerna blödde (ja nästan i alla fall!) men tusan att det var värt det!

Nu har vi stolar som faktiskt får plats vid bordet och det är ju lyx!

 

Dessutom har vår basilikia fått lite hjälp med konstgjort ljus.

Enligt Google så kan det tydligen behövas under det andra halvåret på dessa breddgrader...

Johannes har bytt jobb.

Numera är hans titel "VÄDERGUD" och han är inte jätte bra på det han gör.

Varje gång han nämner att han nog ska ut och springa så börjar det nämligen spöregna.

Jäkligt tråkigt faktiskt men vem är perfekt?

 

Så gott folk, ha tålamod, han är fortfarande under upplärning och snart kommer han nog kunna erbjuda även sol!

Trots bloggtystnad så lever jag, vi lever båda två men kanske mest Johannes.

Jag har inte sovit ordentligt sen jag kom tillbaka från semestern och efter en vecka kantad av förberedelser så är jag h e l t  s l u t !

Idag börjar nämligen del två av Johannes födelsedagspresent - vi ska paddla kanot!

Två nätter i tält, laga mat på spritkök och sova på liggunderlag.

Därför kändes det sådär att vakna av åska imorse.

Just idag av alla dagar!

 

Direkt efter jobbet styr vi iväg mot skogen och ska försöka få plats med alla våra pinaler i en liten kanot.

Om det går återstår att se men jag har inte allt för höga förväntningar.

Faktum är att jag, redan nu, har börjat fundera på vad vi kan slänga över bord och lämna i bilen...

Men mysigt ska det bli, regnar det så stannar vi i säkert förvar i pappas supertält.

Är det sol så ska Johannes få klättra på klippväggarna mellan paddlingsturerna, och är det molningt så låtsas vi nog helt enkelt att det är sol!