VI ÄR HELT KNÄPPTYSTA...
När jag kom hem från Nikolina och bullarna så mötte jag ett gäng påskkärringar längst ner i trapphuset.
Snabbt som attans sprang jag alla våningar upp, smet in genom dörren, låste och tvingade in sambon i vardagsrummet.
Där satt vi, helt tysta och hoppades att dom skulle missa vår dörr.
Det gjorde dom inte.
Vi var dock elaka och satt tysta kvar, bara Sylvester som glatt hoppade fram till dörren.
Till vårat försvar måste jag faktiskt tillägga att vi inte hade något godis, det var ju så länge sen vi var barn och några egna har vi inte så hur skulle vi kunna veta?
Det hade ju varit lite surt att ge dom varsitt äpple och en bit ostkaka...
Snabbt som attans sprang jag alla våningar upp, smet in genom dörren, låste och tvingade in sambon i vardagsrummet.
Där satt vi, helt tysta och hoppades att dom skulle missa vår dörr.
Det gjorde dom inte.
Vi var dock elaka och satt tysta kvar, bara Sylvester som glatt hoppade fram till dörren.
Till vårat försvar måste jag faktiskt tillägga att vi inte hade något godis, det var ju så länge sen vi var barn och några egna har vi inte så hur skulle vi kunna veta?
Det hade ju varit lite surt att ge dom varsitt äpple och en bit ostkaka...
Kommentarer
Trackback
