ATT VARA RÄDD FÖR NÅGOT SÅ YNKLIGT OCH PATETISKT OCH SAMTIDIGT VÄLDIGT FARLIGT



Jag klassar mej inte som en harig person.
Jag är inte rädd för mycket och tycker att väldigt få situationer är obehagliga.
Hon som går konstigt och rycker i varenda kroppsdel, han som pratar högt för sej själv, ungen som skriker och dregglar, ingen utav dom är farlig i min värld, bara annorlunda.

Vill jag gå istället för att åka buss så gör jag det och jag vägrar att göra mej själv till ett offer.
Men, känner jag mej osäker eller rädd så tar jag det på allvar.
Jag litar på min magkänsla och är övertygad om att min hjärna är tillräckligt smart för att förstå när någon är värt att akta sej för.

Idag var en sån gång.
Jag var på väg hem och satte mej nästan längst bak i bussen.
Vid hållplatsen efter klev fyra killar på, två betalade medan de andra två smet in genom bakdörren.
De satte sej längst bak och började föra ett jäkla liv.
Den ena sätter igång att picka mej på axeln.
Utebliven reaktion triggade tydligen ännu mer för det tog bara några sekunder innan en annnan började dra i mitt hår och en tredje pilla på mina örhängen.

När grabb nummer fyra dessutom ställer sej bredvid och blåser mej i ansiktet så fick jag nog.
Helt i onödan tydligen för fyra fjorton-femtonåringar äger ju världen och tro inte att någon i hela bussen ens vrider huvudet bakåt trots att jag sa ifrån både en två och tre gånger.

Vid min hållplats klev grabbarna av, "slår" till mej över bakhuvudet, blåser mej i örat och ställer sej trycka mot bussrutan och visade alla sina finaste fingrar.
Jag sattt kvar till nästa hållplats och gick hem.

Ingen utav dom petade ens på mej hårt, absolut inget som gjorde ont utan enbart förbannat irriterande!
Men aldrig i livet att jag ville stå ensam med dessa killar vid sidan av vägen!
Aldrig i livet att jag ville att dessa killar skulle se i vilket hus jag bor eller ännu värre - bakom vilken dörr!

Kalla det fördomar eller överdriva men jag är ganska övertygad att om jag hade klivit av och de gått in i samma hus så hade vi fått stå ut med en mängd busringningar på dörren, knackningar på dygnets alla timmar och jag hade fasen aldrig känt mej 100% säker i min egen trappuppgång igen.

Jag tror inte att de skulle ha vågat göra någonting mer än att blåsa på mej om jag hade klivit av men tänk om.

Jag blir så fruktansvärt förbannad!
Förbannad på att fyra mammor och fyra pappor har misslyckats så totalt med livets viktigaste uppgift.
Förbannad över att ingen i bussen ens tittade åt mitt håll.
Förbannad för att det enda jag ville göra var att framkalla näsblod - men hus fasen vågar man ge igen, att en femtonåring bär kniv eller pistol är väl knappast ovanligt längre?
Förbannad för att fyra småkillar får styra världen med järnhand.
Förbannad för att om jag hade slagit tillbaka så hade det varit jag som åkt dit för det.

Men mest tycker jag synd om dom.
Jag vet hur det är att vara älskad, hur bra det käns att vara uppskattad.
Hur kul det är när folk ser upp till en och hur fantastiskt det är att älska sej själv och tycka att man är en bra människa!
De här killarna är hatade, folk är rädda för dem och önskar att de försvann.
Oavsett hur många mänskliga celler de saknar så måste det vara fördjävligt att behöva skrämma sej till uppmärksamhet.
Att som femtonåring inte ha högre hopp om livet än att tracka folk på bussen.

Stackars stackar idioter!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus