HEJJA KAPPAHL OCH TJOCKISMODELLEN!

Jag stod på tunnelbaneperrongen igår och väntade på tåget.
Hela väggarna är mer eller mindre tapetserade med bilder på bikinisar, klänningar och solhattar med tillhörnade modeller.

En söt tjej visade en bikini från Gina Tricot medan en annan tjock tjej poserade i en variant från Kappahl.
Fast vänta nu?
Tjock?
Näe nu blev det nog lite fel!



Det här är alltså den vrålsnygga tjej som min hjärna på något vis klassade som tjock!
TJOCK!
Herre gud se på henne!
Vilken jäkla rumpa, vilken mage och vilka ben sen!
Hon är skönheten personifierad och min mediaskadade hjärna säger mej att hon är tjock.



Bredvid Gina Tricots tonåring, med mer synliga höftben och revben än bröst, så tycker jag vid första anblicken att en riktig pudding är tjock.
Jag har sett så många anorektiska modeller att höfter och bröst förvandlas till fläsk.

Om det är något jag tränar för så är det att se ut som tjejen ovan.
Den översta bilden ska fasen skrivas ut och sättas på kylskåpet - mitt mål för 2012!



ATT VARA RÄDD FÖR NÅGOT SÅ YNKLIGT OCH PATETISKT OCH SAMTIDIGT VÄLDIGT FARLIGT



Jag klassar mej inte som en harig person.
Jag är inte rädd för mycket och tycker att väldigt få situationer är obehagliga.
Hon som går konstigt och rycker i varenda kroppsdel, han som pratar högt för sej själv, ungen som skriker och dregglar, ingen utav dom är farlig i min värld, bara annorlunda.

Vill jag gå istället för att åka buss så gör jag det och jag vägrar att göra mej själv till ett offer.
Men, känner jag mej osäker eller rädd så tar jag det på allvar.
Jag litar på min magkänsla och är övertygad om att min hjärna är tillräckligt smart för att förstå när någon är värt att akta sej för.

Idag var en sån gång.
Jag var på väg hem och satte mej nästan längst bak i bussen.
Vid hållplatsen efter klev fyra killar på, två betalade medan de andra två smet in genom bakdörren.
De satte sej längst bak och började föra ett jäkla liv.
Den ena sätter igång att picka mej på axeln.
Utebliven reaktion triggade tydligen ännu mer för det tog bara några sekunder innan en annnan började dra i mitt hår och en tredje pilla på mina örhängen.

När grabb nummer fyra dessutom ställer sej bredvid och blåser mej i ansiktet så fick jag nog.
Helt i onödan tydligen för fyra fjorton-femtonåringar äger ju världen och tro inte att någon i hela bussen ens vrider huvudet bakåt trots att jag sa ifrån både en två och tre gånger.

Vid min hållplats klev grabbarna av, "slår" till mej över bakhuvudet, blåser mej i örat och ställer sej trycka mot bussrutan och visade alla sina finaste fingrar.
Jag sattt kvar till nästa hållplats och gick hem.

Ingen utav dom petade ens på mej hårt, absolut inget som gjorde ont utan enbart förbannat irriterande!
Men aldrig i livet att jag ville stå ensam med dessa killar vid sidan av vägen!
Aldrig i livet att jag ville att dessa killar skulle se i vilket hus jag bor eller ännu värre - bakom vilken dörr!

Kalla det fördomar eller överdriva men jag är ganska övertygad att om jag hade klivit av och de gått in i samma hus så hade vi fått stå ut med en mängd busringningar på dörren, knackningar på dygnets alla timmar och jag hade fasen aldrig känt mej 100% säker i min egen trappuppgång igen.

Jag tror inte att de skulle ha vågat göra någonting mer än att blåsa på mej om jag hade klivit av men tänk om.

Jag blir så fruktansvärt förbannad!
Förbannad på att fyra mammor och fyra pappor har misslyckats så totalt med livets viktigaste uppgift.
Förbannad över att ingen i bussen ens tittade åt mitt håll.
Förbannad för att det enda jag ville göra var att framkalla näsblod - men hus fasen vågar man ge igen, att en femtonåring bär kniv eller pistol är väl knappast ovanligt längre?
Förbannad för att fyra småkillar får styra världen med järnhand.
Förbannad för att om jag hade slagit tillbaka så hade det varit jag som åkt dit för det.

Men mest tycker jag synd om dom.
Jag vet hur det är att vara älskad, hur bra det käns att vara uppskattad.
Hur kul det är när folk ser upp till en och hur fantastiskt det är att älska sej själv och tycka att man är en bra människa!
De här killarna är hatade, folk är rädda för dem och önskar att de försvann.
Oavsett hur många mänskliga celler de saknar så måste det vara fördjävligt att behöva skrämma sej till uppmärksamhet.
Att som femtonåring inte ha högre hopp om livet än att tracka folk på bussen.

Stackars stackar idioter!

WORRIED

Såhär på senare tid har jag gått och blivit en orolig typ.
Inte sjukligt orolig men det är ändå stor skillnad på hur jag tänkte för ett par år sedan.

Vanligast är att jag är orolig för Johannes.
Om han är ute och åker bil så blir jag rädd för att han ska krocka, är han och klättrar tror jag att han ska bryta båda benen och en arm, ska han åka hem från stan sent på kvällen är jag rädd att han ska bli utsatt för något utav alla idiotgäng som finns i stan.

Jag tror inte på riktigt att dessa saker ska hända utan jag tänker mera "fy fasen jag skulle inte klara det, det får aldrig hända!"

Efter en hel del funderande har jag kommit fram till att det nog beror på att jag har blivit vuxen.
Att vara tillsammans har inte längre samma innebörd som förut.
Johannes är inte bara min pojkvän, han är min absolut bästa vän, han är min trygghet, han är min framtid och han är den jag räknar med alltid kommer finnas vid min sida.

Om något skulle hända honom så skulle det hända mej också.
Jag tror att människan är så pass egoistisk att det känns annorlunda då.
Vilket är både fint och ganska hemskt, men också ganska självklart. Nu.

BLIR DET LJUST PÅ DAGARNA?

Sist jag hade ett 8-5 jobb var när jag gick i gymnasiet.
Under hela vinterhalvåret var det mörkt när man gick till skolan och det var mörkt när man gick hem.
Vissa perioder var man så upptagen med att ha kul (inomhus) på rasterna att man inte ens hade sett genom fönstret att det varit ljust under dagen.

Nu är det samma sak!
Det är becksvart ute när jag går till tunnelbanan och det är lika mörkt när jag går från tyunnelbanan till jobbet.
På vägen hem är det samma sak!

Som tur är har vi ett bygge precis utanför så när dom för oväset tittar man ofrivilligt dit och märker att Stockholm inte har konstant natt trots allt.


DET DÄR MED STRESS

Jag är precis hemkommen från en föreläsning på Manpower om stress.
Fy tusan va läskigt och jisses så nyttigt att höra!

Tjejen som pratade var som hämtad direkt från en yoga-klass och hon var superduktig.
Hon förklarade olika sorters stress, vilka reaktioner det startar och varför, vad som händer sedan och vad man kan göra för att förebygga och lindra stress.

Det var många bra förslag och alla liknelser hon gjorde som fick mej att inse hur sant det är att människan blir trög när den är stressad.
På listan med ett 20 tal punkter som var symtom på uttröttade binjurar så kunde jag utan problem bocka för alla utom 2.

Det kommer bli en hel del förändringar framöver och dessa innebär bland annat mindre micro och mer ekologisk mat, mera blunda och andas, inte boka in mer på att-göra-listan än att jag hinner slappna av lite varje dag, mer roliga saker som bio, prommenader, museum och middagar med tända ljus, mindre TV och dator.

Dessutom ska jag ta en månad och verkligen försöka få bukt med min sömn.
Varje kväll när jag är trött så ska jag gå och lägga mej, oavsett om klockan är 8 eller 10!

ETT LIV PÅ RUTIN

Innan vi flyttade till Stockholm hade varken jag eller Johannes speciellt nyttiga rutiner när det gällde nånting.
Till stor del berodde detta på mitt dåvarande jobb där jag jobbade halva nätterna, på att Johannes var arbetslös och inte hade så mycket tider att passa men också på att vi var för lata för att ändra nåt.

Vi gick och la oss flera timmar eftermidnatt och sov också ungefär fram till lunch.
Eftersom vi somnat så sent så blev vi aldrig pigga på 8 timmars sömn och eftersom omvärlden vaknade till liv i vanlig tid blev vi väckta cirka tusen gånger per natt (de flesta skulle alltså kalla vår natt för förmiddag).
Det var middagstid runt 22 på kvällen, skulle vi gå på stan en lördag hade vi nästan problem med att hinna eftersom dom stängde 16.00.
dessutom var vi ofta dödströtta efter att ha varit vakna bara ett par timmar så då sov vi middag.
För någon som har haft sömnproblem sen redan innan jag fyllde tvåsiffrigt var inte det ett drömsenario direkt.

Vilken skillnad det blir när man tar får ett vanligt 8-5 jobb!
Vi är uppe vid 7, jobbar hela dagen, ser dagsljus även nu när det börjar skymma vid 17 och vi hinner med hur mycket som helst!
Dessutom sover vi flera timmar mindre än förut, är piggare, orkar mera och mår så jäkla mycket bättre.
Ändrade rutiner i kombination med en aromalampa med lavendelolja varje kväll gör att jag knappt kommer ihåg när jag gick och la mej och inte kunde somna sist.
Det är helt fantastiskt!

Jag gillar att hela tiden ha något att göra och ju mer jag har att göra desto mer effektiv blir jag.
Nu sätter jag mej och pluggar på kvällen trots att jag spenderat 1½ timme på tunnelbanan och 7½timme på jobbet.
Det hade aldrig hänt förut.

Sen behöver jag inte alltid vara så effektiv, jag gillar att plöja igenom 3 avsnitt GossipGirl och strunta i att diska på kvällen.
Ibland.
Och sen planerar jag inte alltid så bra även om jag menar väl, jag sätte rmej och lyssnar på en föreläsning innan jag går ut på en promenad trots att det hinner bli kolsvart ute innan jag hinner få på mej joggingskorna...

HITTA ETT BOTEMEDEL FÖR MOBBNING PRONTO!

Jag kom in på det här klippet för en stund sedan.
I 12 minuter satt jag och tittade och mådde nästan illa.
Titta ni med!

Fy fasen så elaka barn kan vara!
Jag mår verkligen dåligt av att bara tänka hur hemskt det måste ha varit att varje dag ta sej till skolan när man vet att man kommer bli mobbad och slagen.

När jag gick i grundskolan var det en tjej i klassen som hade blåsor i händerna.
Helt ofarliga men försök få in det i huvudet på en 7 åring.

I 5 år var hon utanför i klassen och när det var som värst så var det bacillkrig på rasterna.
Om hon nuddade någon så fick man bacillerna och "smetade av" dom på någon annan.
Det var inte en liten grupp i klassen som höll på så, det var var alla. ALLA!

Vissa gånger var hon med på "leken" men såhär i efterhand när man är bra många år äldre så ser man att det mest var för att ändå få vara med.
Det måste ha varit hemskt!

Så många gånger har jag skämts för att vi höll på som vi gjorde.
Vissa gånger försvarar jag beteendet med att hon var speciell och ibland kunde vara precis lika elak och störig tillbaka.
Men det håller inte många minuter.
Fy fasen så jävliga vi var!
Fy fasen så illa det var att ingen vuxen gjorde ett ordentligt försök med att få stopp på det.
Fy fasen som jag skäms för att jag har varit en i mängden!

Jag kommer ändå ihåg att mitt 8årige jag redan då tyckte att det var hemskt och försökte rätta till det genom att bli kompis.
Jag var aldrig värst men inte var jag bäst heller, ingen var bäst.
Och det var hon som fick stå ut med det...

VAD HÄNDER?

Just nu är det typ 1000 tankar som far omkring i huvudet!
Det är slutet på mars och det känns som att det kommer bli sommar och juni på ett kick.
Vad tusan ska jag göra då?
Sen är det sista månaderna i skolan innan jag är färdig i slutet på oktober.
Ännu mer vad tusan ska jag göra då?!

Nu har vi precis fixat iordning lägenheten som vi vill ha den, den är nästintill perfekt.
Jag jobbar, men inte med redovisning som jag ska göra sen, och Johannes jobbar inte alls.
Han vill plugga och jag skulle gärna läsa nån kurs ledarskap och psykologi.
Men när?
Men var?
Men hur?

Det jag vet att att jag SKA ha semester i sommar.
Längre tid är 6 dagar sammanhängande.
Jag har inte haft två veckor ledigt på hur många år som helst.
Inte sen jag slutade gymnasiet faktiskt och det var 2007.

Vi ska iaf åka till mitt sommarställe i Ottsjön för ett par dagar och sen ska vi åka till Haparanda.
Innan dess ska vi bestämma oss för om vi ska börja hösten i Linköping eller i Stockholm.
Vem vet, vi kanske blir huvudstadsbor om ett halvår...

Det kan nog verka som att jag har lite halvpanik men det har jag faktiskt inte.
Jag trivs faktiskt ganska bra med att inte veta nåt just nu, att vara förvirrad.
En härlig det-löser-sej-känsla!

DET HÄR VAR IGÅRKVÄLL

Popcorn, jordgubbssaft, tofflor, filt, morgonrock och Efterlyst på TV'n.
Jag har det rätt bra just nu...
Men jag blir så förbannad när jag ser det här programmet!
Det är oprovocerat våld, mord på småbarnsföräldrar, våldtäkter och rån.
Vad fan håller dom på med?
Hur kan man tycka att det är okej att ta något sådant från en annan människa?

Egentligen vill jag inte se, jag skulle gärna vara ovetande och leva i en liten bubbla där allt är bra.
Men ändå känner jag att jag måste se.
Dels för att det faktiskt kan handla om något jag vet något om men också för att få en verklighetschock.
Jag behöver en verklighetschock lite då och då för att få in i min tröga skalle att hemskheter händer inte bara andra, det händer vem som helst.


TORSDAG

Trots att jag har varit vaken lika länge nu som under en hel normaldag så är jag inte så vansinnigt trött.
Måste säga att jag är förvånad att jag ens klarat mej utan powernap.

Jag och Oscar har iaf varit en sväng på stan idag.
Var på banken, arbetsförmedlingen och apoteket, ingen rolig shopping med andra ord...

Nu sitter jag i soffan och myser under en filt med massa tända ljus, té och TV.
Det är något speciellt med att mysa i soffan när man har varit och simmat, man är underbart slö och soffan har aldrig känt mjukare!

Ikväll ska jag titta på starten av Generation fett.
Har ni sett på reklamen om den där killen som är storlek elefant och ändå säger "This is my comfortzone, I feel sexy!"?
Först blev jag imponerad av honom för att han tyckte att han var sexig, det är inte många som tycker så om sej själva.
Sen tyckte jag synd om honom, hur kan man kalla dödligövervikt för comfortzone?
Är det värt att dö i förtid för att känna sej så sexig?
Och är det inte lika illa att äta sej fet för att känna sej sexig som det är att banta ner sej till ett minimum för att känna sej sexig? Det är ju samma fixering vid vikt, inte ett dugg att vara nöjd med sej själv.


JAG GILLAR...

... kantarellsmörgås.
... att det är lön om mindre än en vecka.
... Sylvester för att han sköter sej i buren.
... Greys Anantomy och att det snart kommer börja igen.
... att jag har ett paket på 8,4 kg att hämta ut - fatta vilket stort paket!

SÅHÄR TÄNKER JAG NU...

Den 17 augusti börjar jag årskurs på Civilekonom programmet.
Det året som har gått har varit helt underbart roligt!
Mkt av det underbartroliga har varit tack vare mina underbara flickor som alltid lyckas göra varje dag till en fest.
Visst, några kurser har jag gillat. Men samtidigt har majoriteten av kurserna känts helt värdelösa.
That's it om det.

Innan jag började läsa till Civilekonom var jag lite inne på massör (jag var lite inne på många saker men massör gillad ejag på riktigt).
Att bara jobba som massör känns dock lite enformigt på något sätt, hela tiden bara knåda knåda knåda.
Så jag började titta runt lite med hjälp av min vän Google och fann en hel del av intresse.
Det mesta var dock svindyrt (vi snackar här ca 100 000 kr per år) eller låg i en helt annan del av landet.
Jag är varken rik eller känner mej redo att flytta härifrån.
Så när min vän Sanna berättade att hon skulle läsa en distansutbildning från Östersund blev jag lite förvånad och jätte glad.
Förvånad över att allt som hon nu skulle få lära sig var exakt samma saker som jag ville göra.
Förvånad över att hon hittat en utbildning som inte kostade multum.
Glad över att det fanns ett alternativ.
Glad över att det inte skulle kosta skjortan.

Väl hemma kollade jag på den distansutbildningen och fann att den är ganska perfekt.
Det jag känner att jag behöver forska i lite mer är om det diplom man får efter utbildningen är något av värde, annars är det gaska värdelöst om man inte vill gå utbildningen för personligt bruk.

Hur jag ska göra nu är en gåta.
Är det värt att råplugga i 3-4 år till för att ha en bred utbildning som förhoppningsvis ger ett högavlönat jobb?
Eller är det mer värt att läsa något som jag känner är mkt roligare men inte ger ett högavlönat jobb?
Fattar ni att min hjärna går på högvarv eller?


I BLÅBÄRSSKOGEN OCH VAD GÖRA MED ALLT?

Vi tog en sväng bort till Rydsskogen efter frukosten.
Jag ville testa min bärplockare och Oscar ville komma ut.
Dessvärre var det iskallt ute och i skogen var det typ 5 miljoner myggor så vi stannade inte länge alls.

Sen är det en sak jag har funderat över ett tag nu.
Läser jag rätt?
Vissa kurser är jätte roliga och det känns bra att läsa dom.
Men majoriteten av kurserna känns verkligen inte alls som jag och det är svintråkigt.
Nu har jag läst ett år men det är ju ändå flera år kvar, och är det värt att orka 3 år till för något som kanske inte är rätt?

Det jag har funderat på ända sedan jag sökte till Civilekonom är någonform av friskvård. Typ massör eller spa-terapeut.
Jag gillar färg och smink och naglar och massage och jag gillar att vara social.
Om ett par veckor ska Sanna iväg på en tvåveckorsutbildning till just spa-terapeut, månaderna som följer efterråt är på distans och dessutom är utbildningen inte så dyr.
Hur perfekt låter inte det?
Problemet är bara att då behöver jag ett jobb samtidigt som jag utbildar mig och då måste min provanställning på Skandiabanken gå över till vidareanställning i slutet på september.

Fasen, det är mkt som ska klaffa och det är mkt att fundera på.
Hjälp någon!

HEJA ABBE!

Jag har tillbringat den senaste timmen med att läsa den här bloggen.
Jag skrattar, jag gråter, jag får ont i magen men mest av allt blir jag imponerad.

Jag blir imponerad över att en familj kan fortsätta funka när ett barn är sjukt, jag är imponerad över att en så liten människa kan klara av så mycket tid på sjukhus med så många slangar i kroppen, jag är imponerad över att föräldrarna orkar älska så mycket att det märks på varenda ord som pappan skriver, jag är imponerad över hur mycket läkarna kan laga.

Mitt i all olycka gör HejaAbbe bloggen mej lycklig på något vis...

Hej Abbe!

LYXFÄLLAN

Som alltid på torsdagar så kollade jag på Lyxfällan.
Idag var det med bortskämda Anna Hibbs.
Det som slog mej var att hon och BlondinBella verkar vara typ samma person.
Då utgår jag från det här programmet av Lyxfällan och de få avsnitt jag såg av Bellas TV-dagbok (som förövrigt var det fjolligaste jag varit med om, sänk ögonbrynen människa!).

Hur som helst, dom ser nästintill likadana ut, dom pratar precis likadant, dom skyller på sina föräldrar för att dom inte kan handskas med ekonomi alternativt inte har lust att städa, dom har sparat 6 tusen genom att köpa en jacka som är nedsatt från 25 papp till 9, dom kan inte laga mat för att dom äter samtliga mål varje dag ute.

Listan kan göras lång och jag ska gå och sova så jag slutar där.
Men har jag inte lite rätt?

Om det är så att alla stureplansbrudar praktiskttaget är kloner av varandra så är jag fruktansvärt glad över att inte befinna mej i Sthlm, vadå läskigt att möta samma person i varje gathörn!

SÅHÄR UTTRYCKER JAG MIN ILSKA

När jag blir arg på vår hyrsevärd så sätter jag genast igång att leta lägenheter någon annanstans, hos någon annan hyrsevärd.
Det händer ungefär en gång i veckan...
Nu har jag för ovanlighetensskull inte blivit överdrivet arg på ett par dagar men jag har ett mejl i min inkorg som hela tiden påminner mej om hur ohjälpsamma Riksbyggen är.

Så jag började titta på andra lägenheter och vad hittar jag då?
Jo en jättestor lägenhet i stan med kakelugn, i både vardagsrummet och i sovrummet.
Högre mysfaktor än så är svårt att hitta!
Dessutom var den inte jätte dyr.
Men, den ligger typ vid tågstationen (alltså jätte långt bort från skolan), den har ingen tvättmaskin (vi har blivit bortskämda) och den har ingen klädkammare (återigen, vi har blivit bortskämda!).
Men still, kakelugn!

Varje gång jag hittar en guldklimp får jag lust att flytta, och varje gång tänker jag på att jag älskar den här lägenheten.
Det är ju fan att man inte bara kan byta hyresvärd!

NATTFUNDERINGAR

Min plan gick precis som den skulle förutom att jag inte är trött nu när jag behöver sova.
Imorgon är det skola mellan 8 och 10 och sedan ska jag gå en kissesväng med Angelines hund Wille innan jag och sambon åker till stan för att inhandla en ny kostym till honom.
En svart ska det vara till morfars begravning!

Annars har jag fortsatt att vara nervös för att jag inte ska få jobbet.
Men när jag pratade med Angeline i tlfn så kom vi fram till att eftersom det är 14 platser som skall tillsättas och jag har mkt bra referenser och det kan inte vara hur många som helst som sökt tjänsten så borde jag få det!
Borde, måste, vill, behöver!

Förresten är jag rätt sur på att man inte får tjäna över en viss summa för att dom sänker både bidraget och lånet.
Lånet fine behöver man inte låna så ska man väl inte, men bidraget är ju åt helvette!
Om jag inte sitter hemma och kollar på tv en enda kväll eller aldrig festar utan bara jobbar så får jag mindre bidrag än den som bara slöar när han/hon inte pluggar.
Vi ska ju klara samma tenta ändå så varför ska jag få mindre bidrag för att jag sliter som ett djur?
Näe det stör jag mej nå fruktansvärt på, så mkt att jag stänger av datorn och omvandlar min ilska till sömn!

SOMMARJOBB?

Idag har jag suttit och lärt mej allmanackan utantill, nästan.
Jag har iaf kollat över sommarveckorna och insett att om jag jobbar som assistent åt min nya brukare i sommar så har jag och sambon 0 tid ledigt tillsammans.
Det suger!
Förra året lyckades vi snika åt oss en vecka i sommarstugan och 2 dagar på västkusten.
Det var rätt lite och inte en enda ledig vecka tillsammans är katastrof!
Ska försöka fixa detta.
Fixa med alla jobb jag vill ha.
Hur tackar man nej till ett jobb man redan tackat ja till?
Och hur fan väljer man?

TIPS TIPS TIPS!

Jag bytte precis damsugar påse.
Jävlar vilken skillnad det blev!
Det var som en helt ny damsugare!
Den sög liksom upp all smuts som fanns i hela lägenheten när jag hade den i hallen. Typ...
Så gott folk, ska mormor, morfar, farmor och päronen komma på besök, byt damsugarpåse så är allt fixat och klart!

STÄLL ER PÅ SIDAN, TACK!

Jag känner ett så starkt hat mot människor utan hjärnceller med en kundvagn i handen att jag är rädd att sambon får åka och handla själv i fortsättningen.
Alternativen är att handla när ingen annan gör det, dvs kl 07.00 en vardag, eller låta mej bära en tvångströja under hela besöket och en timme efterråt (för att lugna ner mej),

Hur man kan tycka att det är smart att stå och gå igenom hela livet med en gammal vän, på rad med kundvagnarna så att ingen annan kommer förbi, en måndag när alla är lediga, det förstår jag inte.
Jag förstår inte heller hur man kan glömma bort alla andra 10 tusen personer som också är i affären och krocka med andras vagnar hela tiden.
Och varför lämnar ni vagnarna mitt i gångarna?
Ställ dom på sidan för i helvette!

Något annat jag stör mej på är alla dessa barn!
Sätt dom i kundvagnen, ha dom kvar hemma eller i bilen, sätt dom på axlarna, jag skiter faktiskt i vilket, bara dom inte springer framför min vagn i tid och otid.
Jag får tvärnita en gång i minuten för att inte mangla en skrikande skitunge (vilket egentligen är det enda jag vill).
Förresten, ha gärna munkavel på dom också så att jag som valt att ej skaffa barn ännu kan få ha mina trummhinnor intakta!

Och kom inte och säg att jag är den enda som känner såhär!?

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus